Ibland kan jag bli så otroligt irriterad över hur både jag och andra har så otroligt mycket förutfattade meningar om människor man aldrig träffat. Egentligen är det fruktansvärt att uttala sig om en människa man inte känner, utan att den personen har någon möjlighet att försvara sig eller visa sitt sanna jag. Men ändå gör vi alla det. Eller hur? 

 

I helgen träffade jag en tjej jag inte kände, som av en slump började prata med mig. Hon berättade för mig att hon var förvånad över att jag faktiskt var trevlig och sa att hon alltid hade trott motsatsen. 

 

När jag gick därifrån kände jag att jag var tvungen att le mot alla jag mötte. Detta för att jag var totalt livrädd för att någon mer skulle uppfatta mig som otrevlig.

 

Men saken är den att egentligen kan jag inte kan göra något för att förebygga att någon tror så om mig. Okej, jag kan göra som jag gjorde i 15 min då, le mot alla jag möter, men det fungerar ju inte i längden? (Om inget annat så hade jag ju fått en sån där fruktansvärd kramp i kinderna som man kan få efter att ha gjort samma pose en kvart eller efter 10029 skrattanfall! )

 

Jag tror att det som gjorde att jag tog åt mig var att hon sa att hon länge funderat på att fixa håret hos mig men inte vågat för att hon trodde att jag (och nu uttalar jag mig precis som hon gjorde) var en "bitch".

 

Jag tror till 100% inte att någon av mina kunder har gått från salongen och tänkt så om mig, efter att ha träffat mig på riktigt. Men jag kan inte hjälpa att jag funderat mycket på om det är fler där ute som inte kommer till min salong pga. detta. Det skulle i så fall såra mig något fruktansvärt.

 

 

Det var nog trots allt nyttigt för mig att hon var så uppriktig, för jag tänker då inte ha så mycket förutfattade meningar längre. Hoppas ni känner samma efter att ha läst mitt inlägg, om det nu är någon som orkat läsa allt. ;)

 

Bedtime now,

A